Jag hade, liksom Albin, inte tänkt kommentera den så kallade Littorinaffären.
För det första tycker jag att politik ska handla om politikens innehåll. Jag har i många olika omgångar skickat kritiska skopor till Sven-Otto Littorin för sin vansinniga hållning om LAS. En lika stor borde jag givit honom om kvotering till bolagsstyrelser.
Detta är enligt min mening berättigad kritik som jag tänker fortsätta driva även mot Sven-Ottos ersättare om denne tänker driva samma dåliga arbetsmarknadspolitik.
Uppenbarligen har Alliansens politiska motståndare större problem än jag att hitta substans i en saklig kritik mot den förda arbetsmarknadspolitiken. I full enlighet med den socialdemokratiska strategin fortsätter man att göra precis ALLT man kan för att slippa prata om politikens innehåll.
Det som nu händer mot Sven-Otto Littorin är inget annat än en cynisk och synnerligen osmaklig badspinnkampanj. Socialdemokraternas propagandamaskineri har plockat upp att Sven-Otto Littorin är personligt skadeskjuten i och med att vårdnadstvisten med hans förra fru förvärrades häromdagen.
Man ser en möjlighet att skada honom ytterligare så pass att man kanske kan tvinga fram en för regeringen neslig avgång och man smäller av sitt skott: en långsökt anklagelse och en ytterligt tveksam publicering genom partiorganet Aftonbladet.
Man väljer ut den halta gasellen – eller som oppositionen brukar kalla det: sparka på den som ligger. Det hela gick hem. Sven-Otto gör det rationella: ger upp.
Bottenlöst skamligt, osmakligt och fruktansvärt omoraliskt. Det är så de funkar. Det är så de jobbar.
(Bevisen: man har en e-postkonversation med en ”peter” och ett väl spritt telefonnummer som kan kopplas till någon som ”ser ut som” Sven-Otto Littorin.)
